Kläder

Det är tur att modet är som det är i år.
Undertecknad som bodde i kappsäck under tiden juli 2015 till maj 2016 har inte inhandlat särskilt många nya klädesplagg de senaste åren.
En källa till oro har detta med jeansen varit. Ni vet, slitna jeans kan man kanske använda, men det finns två problem.Linningen (leninjän) och byxbenen.
Tillräckligt slitna jeans tenderar att börja åka allt längre och längre ner, alltså hänger jeansen "på halvstång". Inte roligt när man som rörelsehindrad ska böka sig ut ur en personbil t.ex.
Och byxbenen. Om midjemåttet och benlängden inte stämmer ihop blir det att "vika upp". För att kunna fålla och sy på maskin behöver man en "super-duper-handmotorik" och det besitter inte undertecknad.
Har genom åren konstaterat att det mest är det manliga könet som springer omkring med uppvikta jeans.

Men som tur är har byxmodet varit på min sida i vår. Har inköpt både jeans och andra byxor med "resårlinning" (eget ord) och de har till och med passat oprovade på min "icke-mannekängaktiga" kropp.

Och mamma. Hon har alltid varit pedant när det har gällt mina kläder. För vi som är funktionshindrade vill ju också vara prydliga och välklädda.

Frågor: "Kan hon ha klänning??"  "Med dom skorna??"

Fortsättning följer.

Fantasi eller fakta

Jag gissar att mina blogginlägg kommer att bli en varierande kompott av olika typer av text. Jag som går igång på (populär)vetenskapliga texter, vill gärna lära mig att släppa loss och ta steget in i skönlitteraturens och sagans värld.
Min ambition är att lära mig skriva lika god skönlitteratur som den jag älskar att läsa.
Samtidigt har jag också otaliga brännande vardagsbekymmer (och glädjeämnen) som jag önskar få ventilera med er, mina läsare.
Därför bloggar jag.
Det handlar om allt som livet innehåller, en vardag med funktionshinder, sjukdom, kärlek, vrede och till slut döden.

Jag vill lära mig att klä allt detta i en skönlitterär dräkt.
Då räcker inte realismen, sakligheten till. Jag måste gå till skrattet, tårarna och rädslan för att nå dit jag vill.
Fantasin får ta över och leken får ta verkligheten i handen.

Jag hoppas du vill vara med och leka med mig.

Om att blogga

Lika länge som bloggandet har funnits som fenomen jag varit tveksam till huruvida det bidrar till välmående för mänskligheten eller inte. Har tänkt att skribenten kanske i obetänksamhet skriver och publicerar sådant som kan bli till skada för hen själv eller för läsaren. Har tänkt på vådan av att  utlämna tankar och funderingar kring sig själv och andra.
Men nu har jag alltså börjat i alla fall. Ända sen jag var barn har jag drömt om att få skriva och publicera åtminstone en (1) roman.
Tyvärr har livet har hittills inte gett mig den ro som jag skulle behöva för att kunna fokusera på att låta orden flöda och inte minst bearbeta och sammanställa orden till fungerande helhet. På alla förträffliga skrivarkurser där jag deltagit, har jag fått höra om vikten av att skriva regelbundet, gärna vid samma klockslag varje dag. Klockan 18.00 - 18.15 varje kväll borde jag ha skrivit åtminstone ett ord i min text.

Min oroliga själ har inte gett mig denna regelbundenhet. Häromkvällen kom jag plötsligt på, att bloggandet kanske kunde vara ett alternativ för att hjälpa mig framåt. Brännande ämnen att bearbeta och förmedla i text saknar jag inte.

Mitt första blogginlägg känns som en ny början.