Förvirrad

Jag förstår ingenting. När jag försöker söka efter Kyrk-Tv kanalen så finns den inte. När jag försöker handla via nätet (Adlibris) så lyckas det inte,  har aldrig tidigare hänt. några betalningsstörningar har jag inte. Vad är detta??

Detta med husläkare och hemsjukhus

I den här åldern när man ser sitt liv i backspegeln, börjar man alltmer fundera över kroppens förgänglighet. Allsköns åkommor och diagnoser, som man ibland inte ens vetat att existerar, börjar dyka upp i patientjournalen. Samtidigt börjar man förstå sin historia allt bättre, och man är snubblande nära ett svar på otaliga frågor man ställt sig under livets gång. Eftersom många åkommor dessutom är ärftliga, anser jag det vara viktigt med både kontinuitet och tillbakablickar i vården. Här kommer husläkaren in i bilden. De läkare som varit yrkesverksamma på samma vårdinrättning under snart sagt ett helt yrkesliv, besitter en ovärderlig kunskap om sin patients historia under generationer bakåt. Denna kunskap kan sedan vara till gagn för yngre läkare som i sin tur får lära känna nya generationer under sin yrkesbana. Hemsjukhus är bra för den som det passar för. Själv skulle jag nog inte, den dag jag blir allvarligt sjuk, välja hemsjukhus som alternativ om möjlighet till vård på bäddavdelning fanns. Som jag ser det, är tryggheten större på en avdelning, och inte minst är möjligheten till kontakt med andra patienter viktig för upprätthållande av livsgnistan. Men det är ju möjligt att min åsikt idag blir en annan den dag jag står inför dilemmat att välja vårdform för en allvarlig sjukdom.

Bloggens nya namn

Min blogg heter alltså inte längre "En dotter och hennes mamma".
I sorgens tid har jag låtit det gråa bli rådande i mitt liv.
De övriga färgerna har dragit sig tillbaka, de känner sig för skrikiga och påträngande.

Idag är en grå dag, men också en grå dag är en gåva av livet.
Jag ska leva den värdigt, som mamma skulle ha velat.

Om uthållighet

Håll ut, håll ut, snart kommer belöningen.
Men oftast kommer ingen belöning trots att man kämpat och hållit ut till det yttersta.
Istället kan det hända att man är tillbaka på ruta ett.
Man får ta om hela projektet för att det finns någon detalj i det som man inte behärskar.

Snabbhet och effektivitet är honnörsord i dagens samhälle.
Erfarenhet kommer först på tredje plats.

Men vet ni vad, det är tillåtet att ge upp.
Det är tillåtet att låta bli att prestera.
Det är tillåtet att ligga kvar i sängen hela dagen om man så vill, man får många böcker lästa med den livsstilen.

Jag har rätt att prioritera sysselsättningar som får mig att må bra.
Det tycker mamma också. Jag frågade henne häromveckan. Hon är klok.

Mitt funktionshinder gör att jag inte är lika snabb som många andra när det gäller praktiska prestationer. Jag behöver mera tid än många andra.

Och jag får ta tid på mig. Jag behöver inte skämmas för att jag är långsam.
Jag kommer att ordna mitt liv så att jag själv får bestämma över min tid.

Fortare än ni anar kommer det att ske. Mamma har gett grönt ljus.

Då är det bara att tuta och köra, mot ett nytt sätt att leva.

Meningsfullt eller meningslöst

Fullt eller löst, det är frågan.

Under sommarens lopp har den mest gråtmilda sorgen över mammas flytt till serviceboende släppt sitt grepp om mitt liv.

Det har däremot inte ångesten gjort. Visserligen är den borta rätt så långa perioder, men den kommer alltid igen.

Något vill den berätta.

Hos mig är ångesten kroppslig. Den är förlamande, låser alla dörrar till mitt inre och alla dörrar från mitt inre ut mot omvärlden.

Den ser ut som den alltid gjort, det är inte första gången ångesten hälsar på i mitt liv.

När ångesten är som starkast får jag ingenting uträttat. Jag sitter och tittar mig omkring på allt som jag borde göra och jag frågar mig vad som är meningen med allt.

Ibland låser jag upp mitt inre med alkohol, huvudsakligen i små doser. Då kan jag tänka igen, kan t.o.m. se klarare än tidigare på mitt läge, får goda idéer om hur jag ska gå vidare.

Ibland säger min kropp ifrån på andra sätt. Det händer oftast när jag är omgiven av människor jag inte känner mig trygg med. Då får jag diarré, börjar må illa eller får svårt att andas.

Eller så får jag minnesstörningar. Minnesstörningar har också mamma, symptomen smittar, säger de erfarna.
Jag är benägen att hålla med.

Men jag litar på att det meningslösa småningom blir meningsfullt.

Habiliteringen och döden

Det här verkar bli början på en spännande thriller, rentav gastkramande om vi har tur.

Habilitering är inte rehabilitering. Den som rehabiliteras försöker återgå till det hen en gång kunnat. Den som habiliteras försöker lära sig att leva med sin medfödda funktionsnedsättning.
Den som habiliteras ska med andra ord försöka lära sig att klara av sitt liv med funktionsnedsättning så bra som möjligt.

Allt är väl så länge adepten (= den funktionshindrade) är ett ivrigt barn, en förväntansfull tonåring eller en plikttrogen skattebetalare.

Efter åratal av lugn händer det. Tiden hinner ikapp den funktionshindrades närmaste anhöriga  (oftast mamman) och resultatet är sjukdom och så småningom död.

Så är livets gång.

När sjukdomen och döden blir aktuell vet ingen någonting om någonting.
Ingen har ansvar för den funktionshindrade, som ju inte ens blivit gift.

Mamma och jag mår rätt så bra än så länge.

Och detta verkar bli en rätt så bra början på en thriller.

Lugnet hos mig

Nuförtiden infinner sig lugnet ungefär en dag varannan vecka.
Igår när jag började skriva detta trodde jag att det var en sådan dag. Men tji fick jag, det hände oväntade saker i vårt land.

Men idag verkar lugnet ha infunnit sig igen för en stund, hos mig.
Tyngden kring hjärtat är för tillfället försvunnen.

När tyngden finns där känns det mesta meningslöst och fokusering och koncentration är lika med noll.
Ingenting får då störa tystnaden, inte TV:n, inte radion, datorn har jag däremot gärna som sällskap när hjärtat känns som en sten.

Idag ska jag inte hälsa på mamma.
Idag känner jag mig trygg i att hon mår bra också utan mig.

Jag vill ta vara på stunderna utan tyngd kring hjärtat, de som återkommer ungefär en dag varannan vecka, stunderna när mamma är helt som förr.

Hur mycket nyttigt jag åstadkommer en dag som denna vet jag inte, men jag orkar i alla fall försöka.