Gravar

Detta med gravar kan vara känsligt på många plan, åtminstone upplever jag det så. Idag besökte jag mina föräldrars grav, vilket jag gör alldeles för sällan. Så sällan att jag t.o.m. ville ha två personer med mej som stöd, dels assistent Emina som skuffade min rullstol, dels min "RödaKors-vän" Helena som har livserfarenhet och kan stöda mej i olika laddade frågor som livet ställer. Nåväl, som vanligt upplevde jag en otrolig frid på denna kyrkogård. Och min tacksamhet är stor över att församlingen har hand om skötseln av "mina" gravar. Själv skulle jag inte ha möjlighet att sköta och vårda mina käras gravar, eftersom jag har ett funktionshinder och lever mitt liv sittande i en rullstol. Jag förstår nu att man som "efterlevande" behöver besöka gravarna då och då, för att sorgearbetet ska bli fullständigt. Nu förstår jag också hur mycket som gick sönder i mej när mamma, mitt stora stöd i livet, lämnade mej, alldeles i slutet av år 2017. Den första tiden gick, tack vare att jag uppbådade all min styrka för att klara av och komma vidare. På den vägen gjorde jag nog många "övertramp", sårade säkert många, men jag anser att det var nödvändigt. Jag ber om ursäkt av alla jag betett mej illa emot, men just då var detta min enda strategi, eftersom jag annars hade kraschat helt. Idag känner jag mej befriad och är evigt tacksam mot Emina och Helena.