Vad jag äter och vad jag dricker

Kroppen behöver bränsle för att orka. Det förstod mamma. Hon lagade näringsriktig husmanskost åt sin lilla familj. Kalops med potatismos, måra-suosin (malettköttsås) med potatismos, alltid med grönsaker och med lingonsylt till, bl.a.

Nu gäller det att själv försöka se till att man får i sig den näringsrika husmanskosten.
Jag erkänner att jag ibland slarvar med maten. Underbart god, näringsriktig, varm husmanskost får jag tre av veckans fem arbetsdagar. De övriga två dagarna blir det mest "bråttom-mat", t.ex i för sig härligt goda  "mini-pizzor" värmda i mikrougn.
Mmmm, så gott med pizza!

På veckosluten äter jag mest (köpt) sallad, grönsaksfreak som jag är.
Mamma är nog bekymrad över min mathållning, pedant som hon är. Regelbundet frågar hon när jag hälsar på henne vad jag har ätit.
Själv tror jag nog att detta med maten ordnar sig. Jag har alltid varit intresserad av mat (det har jag efter farmor som var en riktig ("hemma-kock"),
Just nu har jag bara varken tid eller ork att kocka.

Mina dryckesvanor däremot är ett kapitel för sig. I mitt barndomshem förekom ingen sprit (vad jag kunde se) mamma hade nog aldrig smakat ens.

Under studietiden var detta med öl nytt och spännande.
Sen följde otaliga år när min enda konsumtion var högst en mellanöl  på lördagskvällen.

Då fanns mamma, min trygghet.
Nu är det jag som är hennes trygghet och min oro har tilltagit.
Vin och sprit har jag aldrig gillat, öl och cider däremot nog.

Häromdagen pantade jag en rosé-vinsflaska, mitt livs andra och min sista.

Ölen och cidern har jag behövt det senaste året för att dämpa oron och gråten.
Jag har kvar dem ännu som räddningsplankor.
Men jag kommer att helt sluta använda alkoholhaltiga drycker. När tiden är mogen och jag har fått orken tillbaka.

Att minnas det man inte ser

Idag blev jag så full i skratt. Mamma hälsade på och var pigg, piggare, piggast. Jag lekte hjälplös och lät henne pyssla på självständigt i mitt kök. Hon sa och gjorde samma saker som förr i världen.

T.ex. har hon har alltid velat ha "torkstället" för bestick nästan helt tomt. Mycket riktigt, hon påpekade att jag har för många bestick framme. Eftersom jag har ny köksinredning visade jag var besticklådan finns. Dit radade hon gafflar och knivar snabbt och med precision.

Tonfallet var exakt detsamma som förr, den pedantiska mamman klandrar dottern för hennes bristande ordning. Jag svarade med samma mynt, låtsades brusa upp en aning över hennes tjat, och allt var som förr, till bådas vår glädje.

Har det senaste året av förekommen anledning funderat mycket kring hjärnskador, minnesstörningar och demens. När det gäller hjärnan är det av förståeliga skäl inte lätt att veta vad som är vad.  Vill inte på något sätt hävda att jag besitter kunskaper i medicin eller neurologi, men jag har fått lära mig att hjärnan är plastisk, d.v.s. den ändras efter behov (förenklat sagt).
M.a.o. kan hjärnskador i någon mån reparera sig själva.

Har också förstått att demens bl.a. handlar om att man inte är riktigt säker på var man befinner sig, har svårt att känna igen ansikten o.s.v.  Denna pendling i rum och tid  fascinerar mig. Jag tror den har ett budskap till mig, det finns något mamma vill lära mig som jag ännu inte förstått.

Och jag undrar om inte demens i någon mån överdiagnosticeras i vår tid.

Jag väntar på mammas nästa besök hemma.

Min urbana själ

Min urbana själ fick sitt lystmäte i Vasa i lördags och häromveckan i Esbo och Kyrkslätt. Det är helt enkelt så att jag älskar städer. Egentligen är det inte "pulsen" jag längtar efter utan känslan av frihet.
Denna känsla har flera olika dimensioner.

Frihetens första dimension är anonymitet. I en stad är det befriande enkelt att försvinna i mängden. Ingen vet vem jag är, varför jag är där jag är, inte heller vet någon vart jag är på väg. Jag kan andas djupt och fritt.

Men det finns något som är ännu viktigare än anonymiteten i stadslivet.

I städer kan jag röra på mig.

Gator, affärer, teatrar, biografer, bibliotek, restauranger, allt är inom räckhåll.

I Vasa i lördags föreställde jag mig hur jag skulle susa fram helt fri med min el-rullstol.
I lördags var den inte med, men om inte förr så nästa sommar.
Därmed inte sagt att assistenter (dessa underbara, tjänstvilliga människor) inte behövs, men detta att få ta in staden via egen rörelse är som livet självt.
Med  min el-rullstol kan jag springa.

Min mamma vet att den dag hon inte längre finns söker jag tröst i sorgen just bland gatorna, affärerna, teatrarna, biograferna, biblioteken och restaurangerna.

Och jag springer.

Trädgårdsland

Jag har aldrig varit intresserad av trädgård och odling, och kommer knappast att bli det heller. Mamma har helt och hållet stått för det gröna i mitt liv.
Hon har inte förrän hon på senare år blev lägenhetsboende året runt någonsin avstått från sitt trädgårdsland.
Inga stora arealer, men jordgubbsplantor, svartvinsbärsbuskar, rödavinbärsbuskar och krusbärsbuskar har funnits med ända sen min tidiga barndom.

Från mitt vuxna liv minns jag med stor glädje mammas nypotatis upptagen ur det egna lilla landet. Potatisen avnjöts med sill, gräddfil, sallad ur eget land, tomat och gurka inköpt hos grannen och persiljan inte att förglömma. Även lökringarna till nypotatisen kom från eget land. Så även morötterna som kokta (eller rårivna) smakade alldeles underbart.

Vi åt och njöt och kolesterolvärdena hölls i schack.

Jag saknar min mammas nypotatis och hennes trädgårdsland.
Första gången hon kände av sitt hjärta, var när hon för ett antal år sedan tappert och med stor arbetsiver vände sitt trädgårdsland själv med "stjeflin".

Nu är det ingen som odlar åt mig. Men jag ska gå till torget på onsdagsförmiddagarna, när jag har semester. Det går bra det också.