Idag blev jag så full i skratt. Mamma hälsade på och var pigg, piggare, piggast. Jag lekte hjälplös och lät henne pyssla på självständigt i mitt kök. Hon sa och gjorde samma saker som förr i världen.
T.ex. har hon har alltid velat ha "torkstället" för bestick nästan helt tomt. Mycket riktigt, hon påpekade att jag har för många bestick framme. Eftersom jag har ny köksinredning visade jag var besticklådan finns. Dit radade hon gafflar och knivar snabbt och med precision.
Tonfallet var exakt detsamma som förr, den pedantiska mamman klandrar dottern för hennes bristande ordning. Jag svarade med samma mynt, låtsades brusa upp en aning över hennes tjat, och allt var som förr, till bådas vår glädje.
Har det senaste året av förekommen anledning funderat mycket kring hjärnskador, minnesstörningar och demens. När det gäller hjärnan är det av förståeliga skäl inte lätt att veta vad som är vad. Vill inte på något sätt hävda att jag besitter kunskaper i medicin eller neurologi, men jag har fått lära mig att hjärnan är plastisk, d.v.s. den ändras efter behov (förenklat sagt).
M.a.o. kan hjärnskador i någon mån reparera sig själva.
Har också förstått att demens bl.a. handlar om att man inte är riktigt säker på var man befinner sig, har svårt att känna igen ansikten o.s.v. Denna pendling i rum och tid fascinerar mig. Jag tror den har ett budskap till mig, det finns något mamma vill lära mig som jag ännu inte förstått.
Och jag undrar om inte demens i någon mån överdiagnosticeras i vår tid.
Jag väntar på mammas nästa besök hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar