Min urbana själ fick sitt lystmäte i Vasa i lördags och häromveckan i Esbo och Kyrkslätt. Det är helt enkelt så att jag älskar städer. Egentligen är det inte "pulsen" jag längtar efter utan känslan av frihet.
Denna känsla har flera olika dimensioner.
Frihetens första dimension är anonymitet. I en stad är det befriande enkelt att försvinna i mängden. Ingen vet vem jag är, varför jag är där jag är, inte heller vet någon vart jag är på väg. Jag kan andas djupt och fritt.
Men det finns något som är ännu viktigare än anonymiteten i stadslivet.
I städer kan jag röra på mig.
Gator, affärer, teatrar, biografer, bibliotek, restauranger, allt är inom räckhåll.
I Vasa i lördags föreställde jag mig hur jag skulle susa fram helt fri med min el-rullstol.
I lördags var den inte med, men om inte förr så nästa sommar.
Därmed inte sagt att assistenter (dessa underbara, tjänstvilliga människor) inte behövs, men detta att få ta in staden via egen rörelse är som livet självt.
Med min el-rullstol kan jag springa.
Min mamma vet att den dag hon inte längre finns söker jag tröst i sorgen just bland gatorna, affärerna, teatrarna, biograferna, biblioteken och restaurangerna.
Och jag springer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar