Jag har aldrig varit intresserad av trädgård och odling, och kommer knappast att bli det heller. Mamma har helt och hållet stått för det gröna i mitt liv.
Hon har inte förrän hon på senare år blev lägenhetsboende året runt någonsin avstått från sitt trädgårdsland.
Inga stora arealer, men jordgubbsplantor, svartvinsbärsbuskar, rödavinbärsbuskar och krusbärsbuskar har funnits med ända sen min tidiga barndom.
Från mitt vuxna liv minns jag med stor glädje mammas nypotatis upptagen ur det egna lilla landet. Potatisen avnjöts med sill, gräddfil, sallad ur eget land, tomat och gurka inköpt hos grannen och persiljan inte att förglömma. Även lökringarna till nypotatisen kom från eget land. Så även morötterna som kokta (eller rårivna) smakade alldeles underbart.
Vi åt och njöt och kolesterolvärdena hölls i schack.
Jag saknar min mammas nypotatis och hennes trädgårdsland.
Första gången hon kände av sitt hjärta, var när hon för ett antal år sedan tappert och med stor arbetsiver vände sitt trädgårdsland själv med "stjeflin".
Nu är det ingen som odlar åt mig. Men jag ska gå till torget på onsdagsförmiddagarna, när jag har semester. Det går bra det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar