Kroppen behöver bränsle för att orka. Det förstod mamma. Hon lagade näringsriktig husmanskost åt sin lilla familj. Kalops med potatismos, måra-suosin (malettköttsås) med potatismos, alltid med grönsaker och med lingonsylt till, bl.a.
Nu gäller det att själv försöka se till att man får i sig den näringsrika husmanskosten.
Jag erkänner att jag ibland slarvar med maten. Underbart god, näringsriktig, varm husmanskost får jag tre av veckans fem arbetsdagar. De övriga två dagarna blir det mest "bråttom-mat", t.ex i för sig härligt goda "mini-pizzor" värmda i mikrougn.
Mmmm, så gott med pizza!
På veckosluten äter jag mest (köpt) sallad, grönsaksfreak som jag är.
Mamma är nog bekymrad över min mathållning, pedant som hon är. Regelbundet frågar hon när jag hälsar på henne vad jag har ätit.
Själv tror jag nog att detta med maten ordnar sig. Jag har alltid varit intresserad av mat (det har jag efter farmor som var en riktig ("hemma-kock"),
Just nu har jag bara varken tid eller ork att kocka.
Mina dryckesvanor däremot är ett kapitel för sig. I mitt barndomshem förekom ingen sprit (vad jag kunde se) mamma hade nog aldrig smakat ens.
Under studietiden var detta med öl nytt och spännande.
Sen följde otaliga år när min enda konsumtion var högst en mellanöl på lördagskvällen.
Då fanns mamma, min trygghet.
Nu är det jag som är hennes trygghet och min oro har tilltagit.
Vin och sprit har jag aldrig gillat, öl och cider däremot nog.
Häromdagen pantade jag en rosé-vinsflaska, mitt livs andra och min sista.
Ölen och cidern har jag behövt det senaste året för att dämpa oron och gråten.
Jag har kvar dem ännu som räddningsplankor.
Men jag kommer att helt sluta använda alkoholhaltiga drycker. När tiden är mogen och jag har fått orken tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar