I solen spricker trollen.
När jag får möjlighet att sitta ute i solen och läsa känns livet nästan som förr.
Det känns som att det finns hopp för mig och min framtid.
I somras hade jag ingen koncentration alls över för böcker, TV eller radio. Men det börjar gå allt bättre.
Idag igen hade vi en fin stund med mamma ute på "hennes" terass.
Men jag är bekymrad över många saker, fler än förr.
Mest bekymrad är jag över hur sorgen påverkar mitt beteende. Jag har blivit bättre på att ta för mig och njuta av det som vardagen bjuder, men samtidigt tampas jag med (omotiverade) känslor av besvikelse.
På mamma är jag inte besviken, även om jag stundtals känner uppgivenhet över att det blev som det blev.
Här biter inga rationella argument som att det är livets gång, ålderns inverkan o.s.v.
Och övergiven kan jag känna mig ibland.
Jag frågar mig om det möjligen kan vara så att besvikelsen, uppgivenheten och övergivenheten är olika sidor av samma mynt.
Känslan av övergivenhet har heller ingen rationell grund. Jag är lyckligt lottad som har så otroligt goda och lojala vänner på olika håll i landet.
Syskon kan jag däremot sakna i det här läget, hoppas ändå på fortsatt stöd också från dem som jag har blodsband till.
Trots att jag ibland beter mig mindre hyfsat i min sorg.
I de stunder när jag halkar tillbaka till sorgens början kan jag ibland gripas av handlingsförlamning. Då sitter jag här hemma och tittar mig omkring på allt som är ogjort. Men jag diskuterar med mig själv, på det sättet kommer jag igång med att göra saker. Och jag kräver inte för mycket av mig själv, gör bara just så mycket som jag orkar, och det är bättre än ingenting.
Men nu stundar semester med dagar som jag kan disponera som jag vill. Jag kommer att mest bara göra saker som jag tycker om. Jag ska läsa, se på TV, lyssna på radio, hälsa på mamma, och plocka och pyssla i mitt hem.
Jag ska se till att jag kommer igång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar