Jag borde egentligen sova för länge sen, men här sitter jag i sommarkvällen framför datorn och tittar ut på grönskan och det obeskrivbara nordiska sommarljuset.
Ett brännande ämne har jag på gång igen.
Jag funderar över de relationer man blir del av under livets gång.
Mamma är den första relationen varje människa har.
Papporna är livsviktiga för sina barn (läs: döttrar) men den kvinna i vars kropp man blivit till är den viktigaste av alla. Det går inte att bortförklara, fast man kanske gärna som dotter vill hävda något annat under vissa perioder i livet.
För min del blev det ingen egen familj.
Barn har jag egentligen inte längtat efter, har alltid njutit av andras barn, men har också någonstans djupt i det undermedvetna insett min otillräcklighet för mammauppgiften både i fysisk och psykisk bemärkelse.
Däremot har jag ända sedan tidiga år i livet sett fram emot en nära relation med en man som jag skulle älska lika högt som jag älskade min far.
Relationer har jag haft, men ingen som riktigt hållit måttet.
Om inte förr så när man drabbas av sorg, märker man också hur futtiga andra relationer framstår i ljuset av att förlora den första av dem, relationen till sin mamma.
Vänskapsrelationer är livsviktiga också de och bör inte underskattas.
Intuitionen berättar för oss människor vilka som är våra verkliga vänner, och de är många, fler än vi tror.
Så det gäller att som singel kasta sig ut i minglet och känna värmen från medmänniskorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar