Om uthållighet

Håll ut, håll ut, snart kommer belöningen.
Men oftast kommer ingen belöning trots att man kämpat och hållit ut till det yttersta.
Istället kan det hända att man är tillbaka på ruta ett.
Man får ta om hela projektet för att det finns någon detalj i det som man inte behärskar.

Snabbhet och effektivitet är honnörsord i dagens samhälle.
Erfarenhet kommer först på tredje plats.

Men vet ni vad, det är tillåtet att ge upp.
Det är tillåtet att låta bli att prestera.
Det är tillåtet att ligga kvar i sängen hela dagen om man så vill, man får många böcker lästa med den livsstilen.

Jag har rätt att prioritera sysselsättningar som får mig att må bra.
Det tycker mamma också. Jag frågade henne häromveckan. Hon är klok.

Mitt funktionshinder gör att jag inte är lika snabb som många andra när det gäller praktiska prestationer. Jag behöver mera tid än många andra.

Och jag får ta tid på mig. Jag behöver inte skämmas för att jag är långsam.
Jag kommer att ordna mitt liv så att jag själv får bestämma över min tid.

Fortare än ni anar kommer det att ske. Mamma har gett grönt ljus.

Då är det bara att tuta och köra, mot ett nytt sätt att leva.

Meningsfullt eller meningslöst

Fullt eller löst, det är frågan.

Under sommarens lopp har den mest gråtmilda sorgen över mammas flytt till serviceboende släppt sitt grepp om mitt liv.

Det har däremot inte ångesten gjort. Visserligen är den borta rätt så långa perioder, men den kommer alltid igen.

Något vill den berätta.

Hos mig är ångesten kroppslig. Den är förlamande, låser alla dörrar till mitt inre och alla dörrar från mitt inre ut mot omvärlden.

Den ser ut som den alltid gjort, det är inte första gången ångesten hälsar på i mitt liv.

När ångesten är som starkast får jag ingenting uträttat. Jag sitter och tittar mig omkring på allt som jag borde göra och jag frågar mig vad som är meningen med allt.

Ibland låser jag upp mitt inre med alkohol, huvudsakligen i små doser. Då kan jag tänka igen, kan t.o.m. se klarare än tidigare på mitt läge, får goda idéer om hur jag ska gå vidare.

Ibland säger min kropp ifrån på andra sätt. Det händer oftast när jag är omgiven av människor jag inte känner mig trygg med. Då får jag diarré, börjar må illa eller får svårt att andas.

Eller så får jag minnesstörningar. Minnesstörningar har också mamma, symptomen smittar, säger de erfarna.
Jag är benägen att hålla med.

Men jag litar på att det meningslösa småningom blir meningsfullt.