Fullt eller löst, det är frågan.
Under sommarens lopp har den mest gråtmilda sorgen över mammas flytt till serviceboende släppt sitt grepp om mitt liv.
Det har däremot inte ångesten gjort. Visserligen är den borta rätt så långa perioder, men den kommer alltid igen.
Något vill den berätta.
Hos mig är ångesten kroppslig. Den är förlamande, låser alla dörrar till mitt inre och alla dörrar från mitt inre ut mot omvärlden.
Den ser ut som den alltid gjort, det är inte första gången ångesten hälsar på i mitt liv.
När ångesten är som starkast får jag ingenting uträttat. Jag sitter och tittar mig omkring på allt som jag borde göra och jag frågar mig vad som är meningen med allt.
Ibland låser jag upp mitt inre med alkohol, huvudsakligen i små doser. Då kan jag tänka igen, kan t.o.m. se klarare än tidigare på mitt läge, får goda idéer om hur jag ska gå vidare.
Ibland säger min kropp ifrån på andra sätt. Det händer oftast när jag är omgiven av människor jag inte känner mig trygg med. Då får jag diarré, börjar må illa eller får svårt att andas.
Eller så får jag minnesstörningar. Minnesstörningar har också mamma, symptomen smittar, säger de erfarna.
Jag är benägen att hålla med.
Men jag litar på att det meningslösa småningom blir meningsfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar