När livet känns värt att leva

Det är märkligt hur vissa dagar av bekymmer och oro faktiskt kan berätta om skam. Nu tänker jag inte på världsläget, utan helt själviskt på min egen tillvaro. Som mina följare säkert har förstått, har jag mycket större problem med min kropp nu än tidigare. För mej som alltid satt en ära i att vara självständig, är detta att vara beroende av hjälp en ny situation. Mest energi tar ovissheten. Visst förstår jag att min rörlighet inte kommer att bli som tidigare, men nog känns det konstigt när graden av begränsning ökar. Förutom att det känns otryggt, förlorar livet en del av sitt skimmer. Glädjen över att KLARA SJÄLV är nästan borta, iställlet har en rädsla och en skam över att INTE KLARA SJÄLV tagit över. Borta är också "utekvällarna" (ända till kl. 21.00) med bio och ett glas rött. Men en hel del goda ting finns kvar, böckerna, kaffet (vid lämpliga tillfällen), TV:n och radion (främst SRp2) och till hösten lyckas jag kanske med att starta upp min kursaktivitet igen (=Vuxeninstitutet). Just nub består livet mest av glidbräden, Panadol Extend och oro.