Det finns träning och så finns det träning

I lördags vek sig benen under mej, både det nyopererade och det icke-opererade. Smärtan var enorm, rädslan likaså. Förflyttningarna fungerar bra, flyttar med glidbräde från rullstol till duschstol och från duschstol till säng, inte utan hjälp förstås. Trots att jag haft ett fysiskt funktionshinder sedan barndomen (medfött) har jag nog inte lärt mej så mycket om livet med ett handikapp som nu. det nya jag lärt mej är vikten av äkta engagemang (ja, man kan t.o.m. kalla det kärlek) från den som hjälper till den som blir hjälpt. I rehabiliteringssammanhang är det just kärleken som ger resultat, inte press och stress. Att inte gå för fort fram är viktigt, det gäller att vänta ut klientens kropp. Det som inte lyckas idag, lyckas kanske imorgon, eller nästa vecka. Med tvång lyckas ingenting. Själv har jag skrikit som ett djur den senaste veckan, ropat på min mamma i himlen och blivit en helt annan person i en helt annan värld i stunder av rädsla och smärta. Träning med tvång och träning med kärlek är två helt skilda världar.