Jag vill påstå att det krävs mod till att våga vara rädd.
Jag vet att jag är ute på djupt vatten nu.
När det gäller känslor krävs det ett helt liv innan man vet vad känslorna egentligen stått för.
Jag tycker att jag kämpat med rädsla nästan hela mitt vuxna liv.
Men jag misstänker att rädslan i mitt liv snarare stått för känslor av otillräcklighet, att inte duga, inte hålla måttet.
När man som rörelsehindrad befinner sig bland de rörliga är man onekligen en annan sort, inte mänskligt sett men just funktionsmässigt.
Och vi människor dras till människor som är oss lika. Därför kan man som funktionshindrad lätt känna sig utanför i grupper där icke-funktionshindrade dominerar.
En del av oss erkänner det, andra inte, och vi handskas med situationen på olika sätt beroende på vilka vi är.
Det här ämnet kan man filosofera kring hur länge som helst. Dessutom trasslar man lätt in sig i resonemangen just för att känslorna sitter så djupt och är så svårgripbara.
Men om detta borde skrivas romaner.
Mamma har gett mig mod och uppmuntrat mig när jag varit rädd.
Vissa perioder i livet har jag tyckt att hon varit onödigt sträng och kantig i sin omsorg om mig.
Men när jag ser på min mamma idag slås jag av hur varmt hennes inre är.
Hon är lycklig över att finnas till.
Och jag är lycklig och tacksam över att hon finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar